Mellan daggmaskar och satelliter

För Sentinel 1, ett satellitpar som kretsar kring jorden för att minutiöst och regelbundet läsa av dess yta, utgör min koloniträdgård inte fullt fyra pixlar. Pixlarna har en upplösning på 10 x 10 meter. Det väsentliga med just dessa pixlar är att de inte är förseglade med asfalt eller betong. De kan därför absorbera vatten. Tillsammans med de andra satellitparen i Sentinel-familjen mäter dessa vaktposter bland annat istäckets utbredning i Arktis, bevakar skogs- och havsmiljöer samt beräknarför risker torka, översvämningar, bränder och andra för människan katastrofala händelser som följer i klimatförändringarnas spår. De ser om jordbruksmark förseglas, skog avverkas, alger blommar [1]. De känner av fukten i marken, vilket i sin tur indikerar hur mullrik den är. Minst två gånger i veckan scannar de av just min lott på jorden. Ju fler daggmaskar, träd och växter vi i koloniföreningen föder med organiskt material, desto positivare miljödata kommer just dessa pixlar uppvisa som del av den grönstruktur vi ingår i – den sammanhängande väv av grönska, mark och vatten som är viktig att värna om och aktivt arbeta med för att skapa resilienta städer.

Men för att verifiera data som Sentinel 1 samlade in behövdes hundratals frivilliga jordarbetare runtom i Europa. Fjärranalysen krävde markkänning och fotarbete. 6,502 jordsensorer användes i 13 olika länder av människor som samlades genom ett jordobseravtorium, the GROW Obseravory, för att lära om jord, klimatförändringar, regenerativa odlingspraktiker och bidra till forskningen. Mina pixlar upplät under ett års tid mark åt ett internationellt odlingsexperiment. Plötsligt kändes inte min insats så futtig längre när 20 500 personer deltog i olika former av datainsamling med fokus på jord och klimat.

Men för att verifiera data som Sentinel 1 samlade in behövdes hundratals frivilliga jordarbetare runtom i Europa. Fjärranalysen krävde markkänning och fotarbete.

Stadsbons känsla för jord, en planetär utblick

Jordens viktiga roll för livsuppehällen, livsmedelsproduktion och klimatreglering blir alltmer osynlig och ogreppbar för den växande del av befolkningen som lever i städerna. Om 90 procent av Sveriges befolkning levde på landsbygden 1850, är förhållandet idag det omvända då 88 procent bor i städer [2]. 1930 nåddes brytpunkten då lika många bodde i stad som på landet. Betyder det att jorden inte längre angår stadsbon?

Ordspråket säger att vägen till hjärtat går genom magen, så låt oss göra ett snabbt sifferexperiment. För att föda en svensk krävs i snitt 0,4 hektar (4000 kvadratmeter) jordbruksmark [3]. Stockholm, med sina nära 1 miljon invånare, tar då ungefär 400 000 hektar jord i anspråk. Det ska ses i ljuset av att Sveriges endast har ca 8% odlingsbar mark [4], vilket i dagsläget inte är tillräckligt för att täcka Sveriges matbehov.

Hur kan staden – och samhället i stort – ta ansvar för sitt jordberoende, både i och utanför städerna? Hur kan jordarnas värde bli synligt och påtagligt?

Sett ur ett rättvise- och hållbarhetsperspektiv framstår jordberoendet i än skarpare relief. Globalt sett är det inte möjligt att inom de planetära gränserna eftersträva den diet vi har i Sverige [5]. Den jordbruksmark som finns tillgänglig globalt per person är 0,18 hektar, vilket räcker för att producera mat åt en person och fler – förutsatt att hen minskar mängden kött och matsvinn [5]. Då talar vi enbart om mat, inte om virke, biobränsle, fibrer eller andra material som växer ur jord. Skulle vi räkna med dessa och även de arealer en genomsnittlig svensk nyttjar för bebyggd yta, energikonsumption samt det vi tar ur haven – kort sagt, all den biologiskt produktiva yta som krävs för att ta fram det vi konsumerar och absorbera avfallet som bildas, det vill säga,s vårt ekologiska fotavtryck – tar en statisk svensk 6,6 globala hektar i anspråk. Detta ska jämföras med att det finns 1,8 globala hektar tillgängligt, en yta som minskar i takt med befolkningsökningen [6]. I ljuset av dessa krassa siffror frågar vi oss, hur kan staden – och samhället i stort – ta ansvar för sitt jordberoende, både i och utanför städerna? Hur kan jordarnas värde bli synligt och påtagligt?

Sifferövningar och utblickar som dessa inledde vår vandring från Ingentingskogen till Experimentalfältet. Den startade nedanför Västra Skogens tunnelbanestation, bredvid en nyligen asfalterad yta tidigare känd under namnet Västra Skogens koloniförening. Av koloniträdgårdarna syntes inte ett spår. Med denna plats som utgångspunkt – och situerade mellan daggmaskar och satelliter – tittade vi närmare på städernas jordrelationer genom historiska tillbakablickar och med kolonirörelsen i blickfånget.

Kolonier vittnar om urbaniseringsprocesser och hur radikalt jordrelationer har förändrats sedan förra sekelskiftet

Mitt i ett ingenting

Det som en gång var en bergig och skogig utmark kallad Västra Ingentingskogen, framstår idag som just ett ingenting – en skärva natur som genomkorsats och successivt ätits upp av järnvägsspår, trafikleder, storskalig bebyggelse och nu senast en helt ny stadsdel som getts namnet Ingenting (läs mer i Jenny Lindblads inlägg här). Trots sin oansenlighet och just genom sin fragmentarisering vittnar Ingentingskogen om urbaniseringsprocesser och jordrelationer värda att titta närmare på.

Skogen, som tillhörde Karlbergs slott, har fått sitt namn av ett torp kallat Ingenting. Torpet från 1700-talet, som revs när den stora postterminalen i Tomteboda byggdes på 1980-talet, sägs ha gästats av både Tobias Sergel och Carl-Michael Bellman. Ingentingskogen och bergssluttningarna har rymt vidsträckta tobaksodlingar som gav främst kvinnor extrainkomster, samt flera stenbrott som var i bruk från 1860- till 1930-talet. Straffångar från Långholmen har arbetat i stenbrottet i närbelägna Jungfrudansen och granit därifrån finns i både Riksdagshuset och Nordiska museet.

Till följd av fragmenteringen av landskapet är Ingentingskogen idag en liten grön ö, bestående av ganska ung skog som vuxit upp på platsen för ett av de många stenbrotten. På ön Ingenting har en stor ark strandat, Postens huvudkontor Arken byggdes 2003. Den enorma byggnaden gapar idag, knappt 20 år senare, till största delen tom. Inne i dess buk vilar lämningarna av en forntida grav från folkvandringstiden. Gravfälten som var i bruk under flera hundra år har successivt slukats av asfalt och av de stora ekbestånden återstår bara enstaka exemplar. Inte desto mindre utgör de till synes oansenliga gröna öarna i området viktiga biologiska länkar. De enstaka hundraåriga ekar som finns kvar, samt de något yngre så kallade ekefterträdarna, är hem för flera rödlistade och hotade arter.

I området har ett vidsträckt koloniområde med över hundra år på nacken en gång brett ut sig. Även koloniområden bidrar till den biologiska mångfalden i städerna genom att utgöra länkar i grönstrukturen och erbjuda spridningskorridorer och boplatser åt djur, insekter och växter. Den biologiska mångfalden är högre i ett koloniområde än en stadspark. Samtidigt vittnar kolonierna om urbaniseringsprocesser och hur radikalt jordrelationer har förändrats sedan förra sekelskiftet.

Livet i kolonierna – från jordarbetare till industriarbetare tillbaka till jordarbetare

Runt 1860 börjar det svenska samhället omvandlas i grunden i och med industrialismens framväxt, järnvägarna gjorde sitt intåg och städer liksom kåkstäder växer på både höjden och bredden. Järnvägen revolutionerade posthanteringen och pampiga centralposthus byggs vid viktiga knutpunkter. Samtidigt nästan fördubblades landets befolkning och allt fler sökte sig mot städerna. Jordarbetare blev industriarbetare i hopp om bättre inkomster och framtidsutsikter. Kolonirörelsen uppstod som ett direkt svar på de problem och umbäranden stora delar av den arbetande befolkningen mötte i städernas trångboddhet och fabrikernas ohälsosamma miljöer.

Kolonirörelsen uppstod som ett direkt svar på de problem och umbäranden stora delar av den arbetande befolkningen mötte i städernas trångboddhet och fabrikernas ohälsosamma miljöer.

Områdena runt järnvägarna var oattraktiva och uppläts därför till odlingslotter. Järnvägsmännens koloniområde kom till stånd 1907 för att fattiga banarbetare skulle få en egen täppa och i förlängningen bättre hälsa, bättre mat och bättre livsmiljö. Om de järnvägsnära jordarna, där syllar indränkta i arsenik använts i banvallarna, var lämpliga att odla i var det nog inte många som frågade. Koloniområderna erbjöd en länk till den jord många hade lämnat bakom sig. Tillgången till en bit mark innebar en möjlighet att andas något bättre luft och att kunna dryga ut hushållskassan med egenodlat. Järnvägsmännens koloniområde blev koloniförening 1918. Mellan Ingenting och Pampas marina längre söderut fanns som mest 478 kolonilotter på en areal av omkring 77’750 kvadratmeter (se flygfoto ovan). Flera hus byggdes av trä från gamla tågvagnar.

Skogarna med sina folkparker blev viktiga platser för politisk organisering

Eftersom arbetare vid seklets början inte fick samlas på offentliga platser organiserade de sig och anlade egna parker runtom i landet, folkparker [6]. Ingentingskogen rymde 1911–1929 Stockholms Arbetarekommuns Folkets Park, ”Tingsan” kallad, med dansbanor och teaterscen. Skogarna med sina folkparker, snarare än stadens torg, blev viktiga platser för politisk organisering och agitation för dem som saknade rösträtt och andra medborgerliga rättigheter. 1909 var året för storstrejken i Stockholm, tiotusentals samlades i Lill-Jans-skogen där en resolution lästes upp och arbetare uppmanades att ansluta sig till strejken. Talaren Hjalmar Gustafson arresterades och dömdes till två månaders straffarbete på Långholmen för uppmaning till brott [7]. Fick han hugga sten i Jungfrudansen tillsammans med andra politiska fångar från Långholmen tro?

Människor sökte sig inte bara till städerna utan även utomlands då nödår, jordbrukskriser och industrikriser avlöste varandra. Fattigdomen var stor och levnadsvillkoren svåra. Cirka 1,4 miljoner människor lämnar Sverige mellan 1850 och 1930 – 20 procent av männen och 15 procent av kvinnorna som föddes under senare delen av 1800 talet emigrerade till kolonier utomlands då de inte såg någon möjlighet till ett bättre liv i hemlandet [8]. Efter stark opinion tillsattes en emigrationsutredning 1907-1913 för att hejda utflyttningen. De rigida och stora klassklyftorna sågs som en stor orsak till emigrationsvågorna. Utredningen kom att förorda sociala och ekonomiska reformer med bland annat rösträtt för alla myndiga män.

Kolonin i nöd och lust – hungersnöd, stad med växtvärk, pandemier och parkeringsplatser

Första världskriget innebar ännu fler prövningar. Stockholm drabbades av hungersnöd, matransonering infördes och det blev potatiskravaller på Södermalm. Stadsparkerna bröts upp och det odlades tonvis med potatis och kål. Koloniområdena kom att bli viktiga för många familjers matförsörjning och än fler koloniområden tillkom i städernas ytterområden. Koloniträdgårdsrörelsen hade via Tyskland och Danmark spridits till Sverige i slutet av 1800-talet. Anna Lindhagen tillsammans med Anna Åbergsson var de drivande personerna bakom utvecklingen av de första koloniträdgårdarna i Stockholm och deras organisering. Rörelsen var som störst i Sverige under åren 1920-30 då livsmedelsbristen var utbredd. Så mycket som 10 procent av alla grönsaker som producerades i Sverige odlades i landets 130’000 koloniträdgårdar [9].

Så mycket som 10 procent av alla grönsaker som producerades i Sverige odlades i landets 130’000 koloniträdgårdar

Under 1950-talet, då levnardsstandarden i Sverige hade ökat betydligt, minskade intresset för kolonilotter och det kunde till och med ses som ett tecken på fattigdom att ha en odlingslott. I samband med miljonprogrammets bostadsbyggande och de stora infrastruktursatsningar på 1960-talet revs många koloniområden, samtidigt som alltfler inflyttade hyresgäster önskade en täppa att odla i och efterfrågan återigen steg. Med gröna vågen beredde kolonierna plats för ekologisk odling i städerna, en inriktining som har stärkts successivt i takt med att miljömedvetenheten har ökat, därtill växer intresset för stadsodling stadigt, särskilt bland yngre. Därtill har pandemin gjort att fler fått upp ögonen för vad en koloni kan erbjuda. Idag står rekordmånga Stockholmare i kö till ett antal kolonilotter som trots stadigt ökande söktryck inte ökat i antal på över 20 år [10]. I takt med att Stockholm växer och vi blir fler på mindre yta, precis som under den tidiga urbaniseringen, blir odlingslotten en viktig plats att både få andrum och umgås på. Samtidigt återfås en för många efterlängtad kontakt med växter och jord.

”Kolonisterna har svårt att förstå att en asfalterad bussdepå prioriteras före ett 100-årigt kulturarv.”

Nu rivs de sista stugorna, av Love Lind, Mitt i Solna, 23 september 2013.

Låt oss återvända till Ingenting. Här minskade odlingslotterna successivt i antal efter 1960-talets byggande av Essingeleden med dess avfarter som styckade upp området. Järnvägsmännens koloniförening blev till två mindre, Ekbackens och Västra Skogens koloniföreningar. 2008 sades Västra Skogens arrende upp av markägaren Vasakronan då hotell och kontor planerades i området. En ny markägare tar över, danska bolaget Sjaelsö, som 2010 meddelar att där kolonilotterna ligger ska en temporär parkeringsplats uppföras, vilket skapar protester och förbittring. Ny mark erbjuds inte till kolonisterna. Att integrera området i en ny plan för området diskuteras inte heller. Enligt Lokaltidningen Mitt i Solna hänvisar en representant för Solna stad till en detaljplan från 1977 då kontor eller laboratorieverksamhet anvisades platsen, och menar att det vore myndighetsmissbruk att ändra det [11]. Andra representanter från kommunen menar å andra sidan att kolonilotterna självklart borde kunna vara kvar. Frågan är kontroversiell rapporterar Mitt i Solna i en uppföljande artikel, men kolonisterna ska trots allt vara borta 15 oktober 2011. Sjaelsö planerar tillsammans med delägaren HSB att uppföra en ny stadsdel med bostäder och har därför lämnat in en ansökan om att ändra detaljplanen för att detta ska kunna realiseras [11].

I skrivande stund har bygget inte påbörjats, byggstart anges inte heller på HSBs hemsida. Koloniområdet blev parkeringsplats men asfalterades så sent som 2021. Oavsett utgång i byggfrågan är det svårt att inte undra, varför kunde inte kolonisterna vara kvar under de åtta år som förflöt innan platsen bebyggdes? Synen på vad som är värdefulla inslag i en levande och hållbar stadsmiljö har ändrat under de år som passerat, kanske hade pendeln kunnat svänga över till koloniföreningens fördel?

I Ekbacken går koloniföreningen ett liknande öde till mötes

I Ekbacken går koloniföreningen med lite mer än ett dussin stugor kvar ett liknande öde till mötes. Markägaren TRES ska hyra ut marken till SL som planerar att bygga en ny bussdepå vid den stora f.d. postterminalen Tomteboda. Med bussdepån kommer ytterligare en stor yta asfalteras i ett område som klassats som skyddsvärd och viktigt grönt stråk med rödlistade och starkt hotade arter. Planbeskrivningen rapporterar stora negativa konsekvenser för den biologiska mångfalden. Biotop-öar, med viktiga jätteekar och ekefterträdare samt viktiga ädellövträd påverkas. Det redan svaga eksambandet försvagas ytterligare då 17 träd tas ned. Samhällsnyttan och lokaliseringsfrågan bedöms i detta fall väga tyngre.

De sista kolonistugornai Ekbacken rivs 2013 och trädgårdarna lämnas, två stugor anses dock vara kulturminne och ska sparas. Av det som varit en hundraårig rörelse och levande socioekologisk kultur – koloniföreningarnas liv och verksamhet med starka band till järnvägen och platsens historia – anses två byggnader vara skyddsvärda. De ska sparas som museala objekt och påminna om det nyligen förflutna, utan tillhörande trädgårdar och föreningsliv – det vill säga utan de relationer som varit platsens själva mål och mening. I februari 2015 eldhärjas de av okänd anledning och rivs även de.

De ska sparas som museala objekt och påminna om det nyligen förflutna, utan tillhörande trädgårdar och föreningsliv – det vill säga utan de relationer som varit platsens själva mål och mening.

Vad kan vi lära av dessa komplexa relationer som sträcker sig över tid och rum? Hur skulle lokala ekologier, socioekologiska relationer och levande kulturarv bättre kunna integreras i planerna för det nya? Historiskt sett har odlingar och köksträdgårdar varit viktiga och integrerade delar av städers liv och utformning. I berättelsen om de moderna städernas framväxt har myllans värde kommit att trängas ut i periferin och istället bli en fråga om markvärde, vilket i sin tur påverkar samhällsbyggnadsprocesser där jordskyddet har en svag ställning.

Potentialen i gemensamhetsodlingar och stadsodlingar har utforskats och utvecklats i Malmöregionen och Göteborg som inte enbart inriktar sig på kolonier, utan även gemenskapsodlingar, odlingsföreningar, sociala stadsjordbruk, kommersiell stadsjordbruk och pedagogiska odlingar [13]. I Stockholm har stadsodling dessvärre kommit att likställas med pallkrageodling, vilket bromsar utvecklingen betydligt.

Sentinel-satelliterna passerar över våra huvuden två gånger i veckan och läser av de spår vi lämnar i landskapet. De kallas vaktposter (sentinel på engelska) för att de ska varna och hjälpa oss förebygga och motverka klimatförändringarnas effekter på lokal nivå. Det kräver markkänning och fotarbete av tusentals jordarbetare som arbetar tillsammans.

Läs mer om markvärde och jordens yt- och djupvärden i stadsbyggnadsprocesser i denna post av Jenny Lindblad.

Referenser

[1] För mer om satelliterna och Copernicus jordobservationsprogram som de ingår i, se bland annat Havs-och vattenmyndighetens rapport 2017:31, ”Öppna data från Copernicus: möjligheter för klimatanpassningen”, samt Rymdstyrelsens skrift från 2013, ”Med blicken mot jorden – satellitbilder för samhällsnytta och forskning”.

[2] Se Svenska FN-förbundets digitala uppslagsverk Globalis, Befolkning i städer 2021, https://www.globalis.se/Statistik/befolkning-i-staeder

[3] Se Jordbruksverkets rapport ”Jordbruksmarkens värden”, 2015, https://www2.jordbruksverket.se/download/18.352c057214f2288b85cf16be/1439541455348/ovr362.pdf

[4] Uppgifter från SCB 2015, se https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/miljo/marken-i-sverige/ Enligt statistik från FN var denna siffra 2018 nere i 6,3%, se Svenska FN-förbundets digitala uppslagsverk Globalis, https://www.globalis.se/Statistik/Odlingsbar-mark

[5] Se Our World in Data, ”How much of the world’s land would we need in order to feed the global population with the average diet of a given country?”, 2017, https://ourworldindata.org/agricultural-land-by-global-diets

[5] Enligt Världsbanken, 2018, se https://data.worldbank.org/indicator/AG.LND.ARBL.HA.PC?end=2018&start=1961&view=chart

[6] Se WWFs ekologiska fotavtrycksberäkningar på https://www.wwf.se/klimat/ekologiska-fotavtryck/sa-beraknar-man/

[6] Se Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek om Stockholms folkparker https://www.arbark.se/sv/2006/04/stockholms-folkparker/

[7] Se boken … faror för staten av svåraste slag: politiska fångar på Långholmen 1880–1950, redaktör Kjersti Bosdotter. (Stockholm: Stockholmia, 2012)

[8] Se Statistiska Centralbyrån, Så påverkade utvandringen till Amerika Sveriges befolkning https://www.scb.se/hitta-statistik/artiklar/2013/sa-paverkade-utvandringen-till-amerika-sveriges-befolkning/

[9] Se Gunilla Englund och Sören Hallgrens bok Koloniträdgårdar, (Stockholm, 1974) sid. 44–51.

[10] Rapporterar SVT 16 maj 2020, se ”Livstidslånga köer till kolonilotter hämmar odlingsboomen”, https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/livstidslanga-koer-till-kolonilotter-hammar-odlingsboomen

[11] Se Mitt i Solna, 28 september 2010, ”Odlare protesterar mot att deras täppor blir parkering”, av Mikael Love Lind.

[12] Se Mitt i Solna, 4 oktober 2011, ”Hotell planeras på koloniområde”, av Mikael Love Lind.

[13] Se till exempel initiativet Grow Here och deras digitala plattform https://grow-here.com/what-does-the-types-of-farms-mean/