Giftiga arv, eller hur man tvättar en ö

Bild ovan: Gipsön på 1980-talet. Foto: Anders Hilding/Landskrona museum.

I filmen ”Att tvätta en ö” av (p)Art of the Biomass berättas historien om en konstgjord ö i Sverige som de flesta svenskar aldrig har hört talas om. Ön finns för att konstgödsel finns. Den har skapats av förorenat och radioaktivt fosfatgips, en biprodukt från utvinningen av fosforsyra ur fosfatmalm. För varje ton fosforsyra, skapades fem ton avfall i form av gips.

Bygget av denna deponi till havs började 1978 på uppdrag av den kemiska industrin Supra AB (senare Hydro, idag Yara). Förorenat vatten behandlas fortfarande på ön och hindras att läcka ut i havet, trettio år efter att Yaras produktion av fosfor har upphört. Hur lång tid det kommer att ta innan ön är tillräckligt ren för att regnvatten fritt ska kunna flöda ut i havet är omöjligt att säga, alla förutsägelser har hittills slagit fel och förlängts med decennier.

Konstnärerna Malin Lobell, Janna Holmstedt och Karin Wegsjö har i sitt arbete närmat sig ön som en postindustriell skulptur, ett monument över dåtidens framtidsoptimism, då den gröna revolutionen tog sig för att föda världen. I forskargruppen Humus economicus fortsätter vi tänka med Gipsön utifrån kritiska kulturarvsstudier och urbana studier då den är en plats och fenomen som vittnar om komplexa och mångfacetterade jordrelationer samt hur dessa förändrats över tid. Vi besökte Gipsön tillsammans första gången i juni 2021 och fler resor har följt allteftersom arbetet fortskridit.

Monument reser vi för att minnas och Gipsön minner om avklippta kretslopp och det industriella jordbrukets löften och skuggplatser. Ön är ett arv från tidigare generationer, med såväl avsedda som oförutsedda konsekvenser. Den ständigt pågående reningen av Gipsön, utförd av regn och smältande snö med assistans av pumpar, rör och dammar som hindrar vattnet från att läcka ut i havet, följt av kalkning och årliga tester för att mäta PH, tungmetaller och fluor, utgör en del av detta arv. Konsekvenserna av ett långsamt verkande våld (Nixon 2011), det vill säga den miljöförstöring som skett i Öresund men även i Västsahara där fosfatmalmen brutits och de hälsorisker arbetare i båda länder utsatts för, kräver långsam omvårdnad. På just denna plats utförs omsorgsarbetet av dels människor, dels icke-mänskliga varelser såsom musslor och alger vilka filtrerar vatten och absorberar överskott av fosfor, medan växter, mikrober och svampar långsamt bygger upp jordlager och skapar en beboelig miljö för insekter, fåglar och däggdjur.

Fosfor förbinder gruvor, avfallshögar och jordbruksjordar med maten på våra bord och i våra magar. Fosfor är ett livsnödvändigt grundämne som återfinns i cellerna hos växter såväl som människor. Det lagras i tänder och ben och kan avslöja var förhistoriska bosättningar en gång funnits. Överskott av fosfor, liksom överskott av kväve från jordbruksmarker, förorenar haven och orsakar algblomning och syrebrist, vilket i sin tur leder till så kallade döda zoner, syrefattiga områden utan förmåga att upprätthålla liv. Handlingen att utropa Gipsön till ett monument är både en åminnelse- och påminnelseakt. Ön visar på ett drastiskt sätt hur människan är sammanlänkad med och radikalt påverkar landskap både i sin närhet och långt bort, med konsekvenser inte enbart för andra människor och över över generationer, utan även andra levande varelser.

Filmen är under arbete och visades i en första version på Kunsthuset Kabuso i Øystese, Norge, i en utställning med deltagare från det flytande symposiet (F)jorden, arrangerat av konstnärsgruppen Skifte.Land. Denna fantastiska veckolånga resa i Hardangerfjorden, från Aga till Bergen, samlade konstnärer, kockar och forskare på det gamla fartyget S/J Mathilde kring frågor om livsmedelssäkerhet, motståndskraft och hållbara framtider.

Läs om resan och det flytande symposiet här!

Referenser

Nixon, Rob. (2011). Slow violence and the environmentalism of the poor. Harvard University Press. https://doi.org/10.4159/harvard.9780674061194